ensamheten skrämmer mig
oki att jag kan vara hemma sitta själv på rummet men mams sitter i soffan o jag vet att jag inte är själv. jag har lite svårt för mkt folk för tillfället o ibland klarar jag de..
men de e här me att vara helt själv ja de skrämmer mig som fan. för om de e nåt.. vem e där för mig då? jag e ju själv ingen som e här hos mig ingen som kan ha ett extra öga på mig...
mitt tablett sug e kvar o lurar o jag har varit riktigt duktig o inte rört dom. men när jag väl e själv ja då e jag rädd. rädd att jag ska falla tillbaka o att ingen ser att jag lyckas dölja de lika bra som sist. jag vill inte gå tillbaka till de livet men ibland så känns de som om de vore de bästa för då kunde jag försvinna iväg en stund bara vara ensam som jag ville då men på ett helt annat sätt.
jag hatar alla tankar o funderingar men jag kämpar varje dag men de e verkligen inte lättare när folk sviker en när de säger så mycket men inte kan hålla de.. att de tror att jag kan bli behandlad hur som helst utan att reagera att jag ska tåla de precis som innan typ. men innan tålde jag inte de iheller då sprang till mina tabletter så att säga. men nu ska jag klara allt detta utan dom o de e svårt så svårt men jag vill inte ge upp inte när jag har kommit en bit på vägen visst inte långt men en bit o jag e stolt att jag kommit denna biten..
nej nu ska jag gå iväg
men de e här me att vara helt själv ja de skrämmer mig som fan. för om de e nåt.. vem e där för mig då? jag e ju själv ingen som e här hos mig ingen som kan ha ett extra öga på mig...
mitt tablett sug e kvar o lurar o jag har varit riktigt duktig o inte rört dom. men när jag väl e själv ja då e jag rädd. rädd att jag ska falla tillbaka o att ingen ser att jag lyckas dölja de lika bra som sist. jag vill inte gå tillbaka till de livet men ibland så känns de som om de vore de bästa för då kunde jag försvinna iväg en stund bara vara ensam som jag ville då men på ett helt annat sätt.
jag hatar alla tankar o funderingar men jag kämpar varje dag men de e verkligen inte lättare när folk sviker en när de säger så mycket men inte kan hålla de.. att de tror att jag kan bli behandlad hur som helst utan att reagera att jag ska tåla de precis som innan typ. men innan tålde jag inte de iheller då sprang till mina tabletter så att säga. men nu ska jag klara allt detta utan dom o de e svårt så svårt men jag vill inte ge upp inte när jag har kommit en bit på vägen visst inte långt men en bit o jag e stolt att jag kommit denna biten..
nej nu ska jag gå iväg
Kommentarer
Trackback
